Igår morse körde jag själv till sjukhuset för att ta ett prov på min lymfkörtel i halsen. Kände mig riktigt duktig när jag steg upp i tid på min lediga dag och åkte in själv för att göra detta. Sen blev det bara värre och värre. När jag kom dit så började jag skrämma upp mig själv och tänka på hur ont det skulle göra, inte ett smart move. Till slut fick jag komma in till sköterkan och hon berättade hur det skulle gå till. De skulle stoppa in en nål, i form av en stooor spruta, i halsen på mig utan bedövning. 

   Första gången de gjorde det så kändes det bara ett litet stick och inget mer, kändes som jag inbillat mig att det skulle göra mycket mer ont. Men när en ny doktor kom in och gjorde det tre gånger till gjorde det så ont att jag var nära på att börja gråta. Det enda jag tänkte var: Hanna är en stor tjej, Hanna klarar det här! Till slut var de klara och jag fick gå ut och vänta i väntrummet för att se om de hade fått allt material de behöve. Det hade dem inte... Så det var inget annat att göra än att hoppa upp på britsen igen, hålla andan och låta dem stoppa in nålen igen.

   När jag planerade att åka in så tidigt på morgonen och göra det tänkte jag att det var lika bra att få det gjort så kunde jag fixa massa med annat på eftermiddagen och träna och så, men jag var alldeles öm i halsen hela dagen igår så det blev mest sängliggandes för min del. Och denna dagen ser inte ut att bli mycket mer annorlunda. Dumma ömma hals!