Inatt vaknade jag en en smäll, sedan ett ljusken och sedan ännu en smäll. Jag blev rädd, dem var här igen och hälsade på, båda två denna gången. Både åskan och blixten. Som på ren rutin blev jag vettskrämd i hela kroppen och fick rysningar längs ryggraden. Precis som när jag var liten så började jag räkna sekunderna mellan blixten och åskan. Som den kom närmre och närmre blev jag mer rädd då jag insåg att ingen annan i huset var vaken och kunde dra ut alla kontakter. Med ett ryck flög jag upp ur sängen och drog ut precis allting. När jag sedan la mig igen, bredvid min man som sov som om ingenting hänt, och började tänka på vad det egentligen var som skrämde mig. Blixten och åskan kunde inte skada mig, speciellt inte nu när alla kontakter var utdragna. Jag visste att det var orealistiskt att tänka att de skulle slå ner i mig och bestämde mig för att inte längre vara rädd. Då kom blixten igen och innan jag hann räkna till ett kom åskan. De var precis här och jag var livrädd igen.